Är du kvar där du var?
Ord... Så många ord som vill ut. Så många ord som vill skrivas, så många ord som vill sägas. Men ack så många ord som kan göra nedera.
Tänk om... Tänk om man bara kunde ta tag i sig själv, skaka om, och sedan låta orden falla ur en. Så de faller rätt, faller in i rätt sammanhang och i rätt meningar. De brukar ju annars inte göra det menar jag....
Det känns som om det är en hel evighet sen som det kändes som det gjorde då. Det blir påfrestande när man tänker på det för mycket, verkligen. Och jag skulle ljuga om jag skrev att det aldrig korsar mina tankar.
Vet att jag la för mycket tid och tankar på det då, och trodde jag aldrig mer skulle säga så, men nu gör jag det igen.
När verkligheten är lite väl påtaglig så finns den tiden där, den tiden då det mesta var enkelt, den tiden man helst flyr till inte bara när man drömmer på natten utan även under dagen.
Ibland undrar jag när den eran tog slut. När blev vi vuxna? När blev allting på allvar?
Jag vet nog svaret, egentligen. Men vill helst inte se det. Man kan inte vara nöjd med alla svar man kommer fram till, det här är ett sådant. Istället tänker jag bara blunda... Blunda och låta mina tankar och drömmar ta mig tillbaka till den tiden... Den tiden...
Jag har bara en sak till att säga;
Någon gång när jag vaknar,
så ska drömmen inte bara vara en dröm,
den ska vara min verklighet.
Kommentarer
Postat av: Emilianmaiken
This page is very informative and interesting although often sad and upsetting.
Trackback
