22 & 3
Det är någonting med idag... Jag vet inte vad det är. Men har känts hela dagen som om jag har kunnat ta första bästa flyg hem... Av ingen egentligen speciell anledning? Tror jag. Kan det ha varit att regnet aldrig helt slutar? Kan vara att jag varit förkyld i 1,5månad? Kan vara för att jag känner mig stressad? Kan vara för att jag för första gången på länge kan säga att jag tänker stå för vad jag känner, och inte känner?
Men den här känslan... Det är bara en fas. En fas...
Behöver nog bara ta tag i mig själv. Just nu behöver jag bokstavligen dra tag i mig själv. Riktigt riktigt riktigt hårt... Ibland tänker jag alldeles för mycket på saker som har varit, saker jag saknar. Men framför allt människor jag saknar, som inte ens är en del av mitt liv längre...
Människor kommer och går i ens liv, det vet jag, men vissa sätter djupare spår än andra. Har märkt nu att tiden inte alltid hjälper till att glömma de som man glömma vill heller... Hur lång tid ska man egentligen ge det tills man inser att minnena aldrig kommer suddas ut? Jag vet inte... Jag har ingen aning... Alls.
Caroline. Sluta tänk. Sluta tänk bara.
Nu.
Imorgon blir det jobb som vanligt på morgonen. Sen blir det lunch med Fia.. Jag längtar redan, behöver en lunch med älsklingen just nu, verkligen. Jag har tur som har henne här.
Imorgon kommer bli en bra dag.
Just det... Den 22;a kommer jag hem. Stannar till den 3;e januari.
Så ni vet.
Godnatt.
// Caroline.
Kommentarer
Trackback
