Mumford and Sons - Little Lion Man
Vi pratade i telefonen idag... Hur längesen var inte det? 3 veckor sedan? Och man upphör aldrig att förvånas. Aldrig. Hur man känner. Ens egna känslor kan överraska en såååå brutalt. Har tänkt mycket, tankarna har bara virvlat runt. Trodde jag slutat känna så som jag kände förut. Men uppenbarligen inte.
Till en början var jag ju arg. Till vilken anledning? Ingen.
Efter en stund, förbannad. Till vilken anledning? Ingen.
Efter en stund, förbannad. Till vilken anledning? Ingen.
Sedan var jag förvirrad. Till vilken anledning? Ingen.
Ibland är man ju inte så rationell i det man känner, men det är ju sånt man inte heller kan bestämma över. Eller hur? Känner mig fortfarande lite förvirrad dock. Men det är av en anledning, den här gången. Hur underligt är det inte att jag aldrig kommer få höra den rösten igen? Hur underligt är det inte att jag aldrig mer kommer få se honom? Allt för underligt vill jag nog säga. Jag är nog beredd att skriva att det är jävligt underligt.
Jag vet inte hur man säger hej då till någon som man antagligen med all säkerhet aldrig mer kommer se igen. Jag vet verkligen inte det. Vad ska man säga... Livet är hårt.
Annars... Aa, jag trodde att folk, människor, de som man anser vara ens vänner kunde ta och växa upp någon gång. Men det finns tydligen ett problem med det också. Att MAN INTE LÄR SIG MED ÅLDERN! Helt obegripligt.
Helt OBEGRIPLIGT
Kommentarer
Postat av: Ragnarfrida
Excellent site. It was pleasant to me.
Trackback
