cmimamaria

Ibland så kan jag undra, om det som är bra just nu bara är något slut på något bra? Eftersom det sällan håller i sig speciellt länge...

Just nu... Skulle jag kunna packa en väska... En väska med bara det viktigaste. Ta mig till flygplatsen... Bil, buss, tåg, spårvagn, tunnelbana, båt ja kanske tom cykel?... Ja, vad som än krävs för att bara komma dit. För att kunna känna det pirret som man känner när de checkar in ens bagage och ögonblicket då det inte längre finns någon återvändo.

---

Ibland är långt bort alldeles för nära, för ett halvår sen var det det... Men absolut inte längre. Istället så känns det som att det man vill komma till är otroliga längder och, mängder av känslomässiga kliv bort. Dessa långa långa långa kliv man måste ta ensam.

Ensam.

Som jag sa till en vän idag "Man vill vara själv, men inte ensam". Och visst är det så? Jag vill göra allting jag gör just nu själv, jag vill klara mig på egen hand. Men... Jag vill inte vara ensam på vägen. Och i ärlighetens namn... Vem vill vara ensam?

Jag lyssnar på den... Om och om och om igen... Samma låt. Om och om, och om, och om igen... Det skrapar i skivan efter att jag spelat den några gånger, och jag är inte förvånad... Det är som allt annat. Och Ibland kan man undra...

Kämpa? Ge upp? Egentligen... Om inte ens de lyckas, hur ska då någon som jag lyckas?

Ibland tappar man bara hoppet antar jag.

---

Med musiken fortfarande ekandes i huvudet ska jag nu dra mig till sängs... Jag är lyckligt lottad som bor där jag bor, har de vänner&familj jag har, och har den friheten jag har. Men... Ibland är det inte nog.

Ibland kan man inte hjälpa att känna att någonting fattas.

Och jag vet vad.